Information från Förbundet FÖR delaktighet och jämlikhet.

Medlemsinformation

Ett nytt års inträde följs ofta av den lite magiska och befriande känslan att det gamla som tynger lämnas kvar bakom dig.
Men så har det inte riktigt varit detta årsskifte. Vissheten finns där – blandad med förhoppningar om bättre tider – att inget kommer att bli som vanligt igen, på gott och på ont.
Ett samhälle som drabbas av en pandemi, som den vi nu genomlider, tenderar att bli genomskinligt och dess grundläggande struktur och värderingar framträder tydligare än annars. De inbyggda orättvisorna i samhället kommer därmed också i dagen.
Några uppenbara exempel på detta:
Missförhållandena bland våra äldre medborgare som behöver samhällets stöd och omsorg har flyttats upp några steg på den politiska agendan. Frågan om de riktigt riktigt äldres villkor har ställts på sin spets, för nu handlar det bokstavligen om liv eller död. Fokus i debatten har därför främst kommit att ligga på bristerna i den medicinska omsorgen. Nödvändig att förbättra men otillräckligt.
Den avgjort viktigaste frågan att göra något åt är emellertid att vi måste se på ålderdomen som en ofrånkomlig och naturlig del av livet; att vi som gamla har rätt till ett gott och jämlikt liv i sociala gemenskap med bevarat självbestämmande. Det vill säga att ingen människas rätt till jämlika villkor och full delaktighet kan villkoras med hänvisning till ålder eller annan mänsklig tillhörighet.
Detta är höga och förpliktigande målsättningar som är lätta att uttala. Med våra erfarenheter av hur villkoren för personer med funktionsnedsättningar ser ut i dagens Sverige är tyvärr risken påtaglig att de förblir vackra ord. Men förhoppningsvis har pandemin vi nu genomlider gett politiken insikter som öppnar för ett allvarligt menat reformarbete där målen sträcker sig längre än till den politiska retoriken.
Pandemin har också tydliggjort hur viktigt det är för oss alla att vi ges förutsättningar att uppnå ett självvalt liv i gemenskap med andra. Isolering och påtvingad ensamhet som pandemin fört med sig drabbar nu, som en ny och smärtsam erfarenhet, stora grupper av medborgare och uppmärksammas som en samhällsfråga som kräver politiska lösningar.
Tidigare, innan pandemin, var erfarenheten av social isolering främst begränsad till enskilda grupper av människor, som på grund av sjukdom, ålder och funktionsnedsättning var och är beroende av samhällets olika stödinsatser; ibland välfungerande, men ofta otillräckliga. Därtill utsatta för ständiga omprövningar styrda av allt restriktivare regelverk. Med andra ord en tillvaro som för många av oss präglades och präglas av oro och exkludering.
Pandemin har inneburit en nyväckt insikt om en påtvingad ensamhets nedbrytande effekter. Vi får hoppas att den stannar kvar i det politiska medvetandet även efter pandemin genom att allas rätt till likvärdiga livsvillkor respekteras, inte bara i ord utan också i handling. Sammanfattningsvis befinner vi oss i en omvälvande tid, som genom osäkerheten den medför blockerar tanken och tron på att positiva samhällsförändringar är möjliga.
Verkligheten är emellertid, som alltid inte helt svart eller vit, varför förhoppningarna om ett bättre samhälle också finns där och som vi måste ta vara på.
FÖR kommer efter förmåga att bidra med sin andel.
Till att börja med kommer vi att dra igång våra seminarier igen.
Något av datumen 14–16 april planerar vi således ett webbinrium (lika med ett seminarium på nätet) med temat: ”Villkoren för personer med funktions- nedsättningar har blivit en politisk ickefråga.”
Vi har till seminariet bjudit in riksdagspartiernas talespersoner i funktionshinderpolitiska frågor. När vi vet datum för seminariet skickas en deltagarinbjudan ut.
Valet av tema för seminariet uttrycker en oavvislig sanning att villkoren för personer med funktionsnedsättning inte är en fråga som ägnas något större politiskt intresse, utan snarare för politiken har blivit och är en icke fråga.
Samtidigt talar verkligheten sitt tydliga språk: Inom alla samhällsområden sker det försämring av levnadsvillkoren för personer med funktionsnedsättningar jämfört med villkoren för övriga medborgare. Det gäller de ekonomiska villkoren, arbetslösheten är konstant högre, utbildningsnivån är överlag lägre, hälsan sämre samt möjligheter till fritidsaktiviteter är färre. Otillgängligheten till offentliga miljöer, bostäder och media består. Uppräkningen av skillnaderna i levnadsvillkoren kan göras länge.
Avsikten med webbinariet är att konfrontera riksdagspartiernas funktionshinderpolitiska talespersoner och ställa frågan på sin spets om det rimliga, ja hederliga, i att passivt bara fortsätta att se på hur skillnaden mellan de av riksdagen antagna målen för funktionshinderpolitiken och verkligheten för personer med funktionsnedsättningar fortsätter att växa.
Vi arbetar med att till seminariet sammanställa förslag på konkreta reformer som måste till för att bryta den pågående försämringen av våra villkor och som leder till förbättringar i enlighet med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar.
Vi vill därför be dig att delge oss dina tankar och idéer om reformer du ser som viktiga att genomföra. Skicka dem till mejladressen: fordelaktighet@gmail.com. Följande är exempel på viktiga reformkrav som FÖR driver:
• Om förbättrade ekonomiska villkor för de av oss som ställts utan arbetsinkomst och som med dagens nivå på aktivitets- och sjukersättningen tvings leva i permanent fattigdom.
Ett rättvise- och jämlikhetskrav vi fört fram är att en ny ersättningsform i nivå mededianinkomsten skapas för denna medborgargrupp jämförbar med inkomsten medborgare som kan försörja sig genom arbete erhåller.
• Om att rätten till personlig assistans och personlig service, där lagstiftningen mål om full delaktighet och jämlikhet och att leva som andra återupprättas och förstärks.
• Om rätten till ett tillgängligt samhälle i vid mening för alla. Idag sker en tillbakagång. Lagar och regleringar som tillkommit för att garantera tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning ses allt oftare som orsak till höga boendekostnader och bostadsbrist. Ett både osant och kortsiktigt synsätt. Kostnader och mänskliga rättigheter sätts här i motsatsställning till varandra. Grupp ställs mot grupp.
• Ett övergripande krav är att FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar blir lag.
Lund den 25 februari 2021
Med vänlig hälsning
Förbundet FÖR delaktighet och jämlikhet
http://www.fordelaktighet.se/
Mejladress: fordelaktighet@gmail.com
Styrelsen gm
Lars Hagström, ordförande

Med anledning av Nationellt underrättelsecentrums (Nuc) rapport OLLE, som tar upp frågan om organiserad brottslighet inom assistansen och arbetskraftsinvandringen har vi, undertecknade förbundsordföranden, försökt få nedanstående debattartikel ” Ett ständigt misstroende mot assistansrättigheten” publicerad i dagspressen. Vi har försökt med DN, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Expressen med flera. Dock utan resultat, vilket mot bakgrund av massmedias okritiska granskning av rapporten borde förvåna.

Pressmeddelande till socialminister Lena Hallengren

Ingen ljusning i sikte för vuxna med omfattande fysiska funktionsnedsättningar

LSS och assistansreformen som infördes 1994 kallas ofta ”frihetsreformen”. Det visar på hur viktig reformen är för personer med omfattande funktionsnedsättningar, för att kunna leva sina liv som andra. Det handlar om att kunna fatta beslut dag för dag om vad man vill äta, när man ska gå på toaletten och när man ska gå och handla. För en del har assistansreformen också inneburit möjlighet att skaffa familj, barn och arbete.
Reformen har varit hotad och förändrats vid många tillfällen sedan 1994 men aldrig har den varit så hotad som nu. Och för vuxna personer som ”bara” har omfattande fysiska funktionsnedsättningar finns ingen ljusning i sikte.
För att beviljas statlig assistansersättning måste man ha det som kallas ”grundläggande behov” på minst 20 timmar varje vecka. 1994 räknades hela matsituationen som ett grundläggande behov om du behövde assistans för att äta. Idag räknas bara de få minuter det tar för assistenten att föra din mat till munnen. 1994 räknades det som ett grundläggande behov från det du gick in på toaletten till dess att du var påklädd. Idag räknas bara de få minuter assistenten assisterar dig med handen på din nakna kropp.
Den här minuträkningen gör det i princip omöjligt att beviljas personlig assistans om man söker för första gången. Idag är det mer regel än undantag att en person som behöver assistans med allt för att kunna sköta sin personliga hygien, sina toalettbesök samt av- och påklädning inte beviljas assistans eftersom det inte är tillräckligt omfattande för att du ska nå upp till om magiska 20 timmarna. Det spelar heller ingen roll om ett visst moment tar väldigt lång tid att genomföra. En duschsituation som tar 30 minuter kan av Försäkringskassan ”rimlighetsbedömas” till 4 minuters grundläggande behov.
För personer som redan är beviljade assistans har räddningen varit att regeringen har beslutat att rätten till assistans inte behöver prövas på nytt.
Regeringen har uppmärksammat problemen och det verkar idag finnas en politisk vilja till förändring. Barn med omfattande funktionsnedsättningar har nämnts som en grupp regeringen vill ska få assistans, liksom personer med omfattande egenvård och personer med utmanande beteende. Men för personer som bara har fysiska funktionsnedsättningar, hur omfattande dessa än är, ser det illa ut. De kommer inte att få några 20 timmars grundläggande behov om regeringen bestämmer sig för att omprövningarna ska påbörjas igen.
Rent statistiskt ser det ut så att 2002 var det 59% av alla som hade statlig assistansersättning som tillhörde personkrets 3. 2019 har den siffran krympt till 46%. Antalet barn i personkrets 3 har samtidigt krympt från drygt 6% av alla assistansberättigade till knappt 4,5%. Om de statliga omprövningarna släpps på igen utan att lagen ses över hur de grundläggande behoven ska bedömas är vi rädda att den siffran kommer att dyka långt mer.
Vi vädjar därför till socialminister Lena Hallengren att ge ett tilläggsdirektiv till den nu sittande utredningen om att rädda assistansen även för personer med fysiska funktionsnedsättningar.
Vilhelm Ekensteen Senior rådgivare, Intressegruppen för Assistansberättigade, hedersdoktor vid Lunds universitet
Sophie Karlsson, ordförande Intressegruppen för Assistansberättigade
Lars Hagström, ordförande Förbundet FÖR delaktighet och jämlikhet
Anna Barsk Holmbom, expert assistansfrågor, ABH Utbildning och Rådgivning

Anna Barsk Holmbom, 070 67 280 81 eller anna@abhutbildning.se

aktuellt

Landsmöte 19 april 18.00 - 20.00
Anmälan senast 12 april till fordelaktighet@gmail.com
Läs mer!

Vilka är vi och vad vill vi?
Läs mer