Följ oss på Facebook
Med anledning av Nationellt underrättelsecentrums (Nuc) rapport OLLE, som tar upp frågan om organiserad brottslighet inom assistansen och arbetskraftsinvandringen har vi, undertecknade förbundsordföranden, försökt få nedanstående debattartikel ” Ett ständigt misstroende mot assistansrättigheten” publicerad i dagspressen. Vi har försökt med DN, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Expressen med flera. Dock utan resultat, vilket mot bakgrund av massmedias okritiska granskning av rapporten borde förvåna.

ETT STÄNDIGT MISSTROENDE MOT ASSISTANSRÄTTIGHETEN

Mänskliga rättigheter och människors lika värde är en stark värdegrund i vårt svenska samhälle. När dessa värderingar ska omsättas i handling prövas i praktiken olika aktörers personliga människosyn.

Nationellt underrättelsecentrum (Nuc), har i dagarna kommit med en rapport som tar upp frågan om organiserad brottslighet inom assistansen och arbetskraftsinvandringen.

Utan tvekan ger rapporten exempel på en brottslighet som måste bekämpas. Tyvärr färgas rapporten i allt för hög grad av rapportförfattarnas egen upprördhet. I stället för sakliga beskrivningar och analys tillåter man sig att glida på sanningen och drar sig heller inte för direkta överdrifter.

Ett sådant exempel på rapportförfattarnas ovarsamma förhållande till sanningen är att det i rapporten påstås att ökningen av kostnaderna för assistans under dess 25 åriga tid - med hänvisning till en rapport 2012 från Socialstyrelsen - inte kan förklaras genom naturliga orsaker utan att den största ökningen kommer från ”överutnyttjande och övervältring” av kostnader. Källhänvisning saknas. Vi menar att dessa uppgifter är osanna och inte sakligt kan styrkas. Rapportförfattarna snuddar inte ens vid tanken att ökningen över tid av antalet assistansberättigade personer liksom ökningen av beviljade timmar är en följd av ett faktiskt behov. Den förklaringen till kostnadsökningen ges bland annat av LSS utredningen, som nu är på remiss.

Rapportförfattarna ger vidare vid ett flertal tillfällen uttryck för uppfattningen att det utan egentlig behovsprövning är fritt fram att begära hur många timmars assistans som helst. Alla som befinner sig i en situation av att behöva personlig assistans i sitt dagliga liv vet att detta är medvetna överdrifter. Den allt restriktivare rättspraxis som tillkommit visar en helt annan verklighet.

Rapportförfattarna går till och med så långt i sitt ifrågasättande att de dömer ut rättighetslagar som brottsgenerande.

Hela assistansersättningen utsätts därmed för kritik och ifrågasättanden där man helt tappat perspektivet på den personliga assistansens avgörande betydelse för att personer med omfattande funktionsnedsättningar ska kunna leva som andra.

Vi vill påminna om att LSS reformen när den genomfördes var uttryck för en helt ny grundsyn på människor med funktionsnedsättningar. Den ger ett starkt uttryck för allas lika värde.

Personlig assistans är en frihetsreform som har gett oss med stora funktionsnedsättningar rätt att leva som andra. För oss som lever med personlig assistans, antingen själva eller i familjen, har den inneburit revolutionerande förändringar i vardagen.

Kampen mot organiserad brottslighet kräver saklighet och beaktande av den gemensamma välfärden som LSS reformen är en del av.

Vi som undertecknar denna debattartikel är förbundsordförande i våra respektive organisationer.

FöR, Lars Hagström
Funktionsrätt Sverige, Elisabeth Wallenius
DHR, Rasmus Isaksson
FSDB, Amanda Lindberg
FQ, Maria Johansson
JAG, Magnus Andén genom Cecilia Blanck
IfA, Sophie Karlsson
Neuro, Lise Lidbäck
RBU, Maria Persdotter
Reumatikerförbundet, Lotta Håkansson
STIL, Jonas Franksson
SRF, Håkan Thomsson

Pressmeddelande till socialminister Lena Hallengren

Ingen ljusning i sikte för vuxna med omfattande fysiska funktionsnedsättningar

LSS och assistansreformen som infördes 1994 kallas ofta ”frihetsreformen”. Det visar på hur viktig reformen är för personer med omfattande funktionsnedsättningar, för att kunna leva sina liv som andra. Det handlar om att kunna fatta beslut dag för dag om vad man vill äta, när man ska gå på toaletten och när man ska gå och handla. För en del har assistansreformen också inneburit möjlighet att skaffa familj, barn och arbete.
Reformen har varit hotad och förändrats vid många tillfällen sedan 1994 men aldrig har den varit så hotad som nu. Och för vuxna personer som ”bara” har omfattande fysiska funktionsnedsättningar finns ingen ljusning i sikte.
För att beviljas statlig assistansersättning måste man ha det som kallas ”grundläggande behov” på minst 20 timmar varje vecka. 1994 räknades hela matsituationen som ett grundläggande behov om du behövde assistans för att äta. Idag räknas bara de få minuter det tar för assistenten att föra din mat till munnen. 1994 räknades det som ett grundläggande behov från det du gick in på toaletten till dess att du var påklädd. Idag räknas bara de få minuter assistenten assisterar dig med handen på din nakna kropp.
Den här minuträkningen gör det i princip omöjligt att beviljas personlig assistans om man söker för första gången. Idag är det mer regel än undantag att en person som behöver assistans med allt för att kunna sköta sin personliga hygien, sina toalettbesök samt av- och påklädning inte beviljas assistans eftersom det inte är tillräckligt omfattande för att du ska nå upp till om magiska 20 timmarna. Det spelar heller ingen roll om ett visst moment tar väldigt lång tid att genomföra. En duschsituation som tar 30 minuter kan av Försäkringskassan ”rimlighetsbedömas” till 4 minuters grundläggande behov.
För personer som redan är beviljade assistans har räddningen varit att regeringen har beslutat att rätten till assistans inte behöver prövas på nytt.
Regeringen har uppmärksammat problemen och det verkar idag finnas en politisk vilja till förändring. Barn med omfattande funktionsnedsättningar har nämnts som en grupp regeringen vill ska få assistans, liksom personer med omfattande egenvård och personer med utmanande beteende. Men för personer som bara har fysiska funktionsnedsättningar, hur omfattande dessa än är, ser det illa ut. De kommer inte att få några 20 timmars grundläggande behov om regeringen bestämmer sig för att omprövningarna ska påbörjas igen.
Rent statistiskt ser det ut så att 2002 var det 59% av alla som hade statlig assistansersättning som tillhörde personkrets 3. 2019 har den siffran krympt till 46%. Antalet barn i personkrets 3 har samtidigt krympt från drygt 6% av alla assistansberättigade till knappt 4,5%. Om de statliga omprövningarna släpps på igen utan att lagen ses över hur de grundläggande behoven ska bedömas är vi rädda att den siffran kommer att dyka långt mer.
Vi vädjar därför till socialminister Lena Hallengren att ge ett tilläggsdirektiv till den nu sittande utredningen om att rädda assistansen även för personer med fysiska funktionsnedsättningar.
Vilhelm Ekensteen Senior rådgivare, Intressegruppen för Assistansberättigade, hedersdoktor vid Lunds universitet
Sophie Karlsson, ordförande Intressegruppen för Assistansberättigade
Lars Hagström, ordförande Förbundet FÖR delaktighet och jämlikhet
Anna Barsk Holmbom, expert assistansfrågor, ABH Utbildning och Rådgivning

Anna Barsk Holmbom, 070 67 280 81 eller anna@abhutbildning.se
nyheter
Vilka är vi och vad vill vi?
Läs mer

© Förbundet FöR Delaktighet och Jämlikhet     Mejl till: ordförande     Mejl till: Webmaster     Logga in